När André möter mig i dörren inser jag vilken snäll sport karate är. För ca två veckor sedan vann den här killen SM i Shotokan karate på Kristianstad Arena. Efter ett antal hårda matcher stod han längst upp på pallen som odiskutabel segrare. Han påminner inte det minsta om Mickey Rourke. Hade det varit boxning, ”the noble art of self defence” , hade troligen näsan suttit på annan plats. Ögonbrynen hade varit sydda. Käken ihopspikad och blåtirorna hade börjat skifta i gult och grönt. Den här killen är inte ens lindad för att revbenen ska kunna läka rätt. Jag förstår till fullo damernas trånande blickar och tjejernas djupa suckar. The Stallion from Mörkahult ser helt enkelt oförskämt bra ut.

Hans väg till SM-guld har varit om inte spikrak så i alla fall mer rak än krokig. Som 11-årig liten knatte började han träna hos sensei Ivan Matuzovic i Örkelljunga Karateklubb. Redan första året började han tävla i kata och när han fyllt 12 var det också dags för kumite. Genom att delta i alla tävlingar som erbjöds fyllde han efterhand skåp och hyllor på sitt pojkrum med pokaler och medaljer. Det är svårt att avgöra hur mycket som är talang och hur mycket som är arbete, men oavsett hur mycket talang André Gustafsson fått med sig har han utmärkt sig genom hårt arbete och oändliga timmars träning. Mellan 16-18 var han med i kadettlandslaget och tog efter EM i England en tre år lång paus från karaten. Under den pausen fortsatte han med kampsport i andra former. Som projektarbete på idrottsgymnasiet i Helsingborg undersökte han thaiboxning på plats i Thailand med extremt hårda träningspass i värmen. Hemma igen fortsatte han med kickboxning i Ängelholms kickboxningsklubb.

Med bara några få karatepass i ryggen tar han så SM-guldet. Han menar att fighten har legat och mognat i honom hela tiden och att det nu var dags för den att komma ut.

Han tillskriver med mycket klädsam ödmjukhet sin framgång helt och fullt till sin sensei Ivan Matuzovic och Örkelljunga Karateklubb.

För tillfället arbetar André på Edenwood snickerifabrik där han trivs bra. Han säger sig inte ha några särskilda mål med karaten för framtiden men vill fortsätta träna och är beredd att hjälpa till i sin gamla klubb med fightträningen för klubbens unga adepter.

Han påpekar med ett leende att fysträningen på gym också är viktig för honom och jag inser fuller väl att hans fysik inte är gratis. För att få endorfinkickarna krävs det oändligt mycket mer arbete och uthållighet än vad jag kan föreställa mig och så ser jag också ut som jag gör.

okt-12

Ingemar Bindby